Den glada, spralliga och humoristiska delen av mig är död. Jag känner mig som ett söndertrasat tomt skal. 

Tacka fan för att jag har min spec ssk:a på psykiatrin som genuint bryr sig och ringer och frågar hur det är, och bokar in akuta besök. Hon är en av få jag litar på och jag är så tacksam att hon kom in i mitt liv inom vården. 

Jag vill bara dra något gammalt över mig och försvinna för stunden. Ekonomin som inte existerar är ytterligare en dödande faktor som sliter loss bitar ifrån min själ dagligen. 

Jag vill fly. Åka på semester vart som helst, men nej. Just det. Det finns inga pengar. Under LIA:n kommer jag att få skippa lunch, det finns inte utrymme för det. 

Och nej, jag vill inte ha sympati. Låt mig vara bara och låt mig få spy ur mig. Passar det inte så vet ni hur man tar sig härifrån. 

Jag fick äntligen nya ångestdämpande idag. Så slipper jag få de kaotiska ångestattackerna, eller iaf mildra dem. Jag känner var och varannan dag att jag borde lägga in mig frivilligt. Men jag kan inte. Ingen kan bo med mina katter, och jag har LIA:n att försöka fokusera på. 

Jag vill dock mitt i allt säga tack till vissa. Min tacksamhet går inte att sätta ord på. Jag kommer att ge tillbaka allt på ett eller annat sätt, det är bara tiden som kan ge mig möjligheten. 

Jag borde sova. Har inte sovit sedan jag gick upp igår. Så jävla trött på dygnande. Så trött på min hjärna som inte kan varva ner och fatta att den dödar sig själv genom att inte sova.

Aja.... Jag kan väl bara hoppas på att ni har det bättre. Ta hand om er. Jag önskar ingen att känna som jag gör.